Vardag

Får inner skänkel gå bakåt i öppnan?

Väldigt ofta går jag fram på elever och bokstavligen tar tag i deras ben och placerar dem bakom sadelgjorden. Jag drar bak deras innerskänkel. Speciellt när det kommer till att förstärka och förtydliga öppna-hjälpen gör jag det av lite olika avledningar. Det kan variera lite varför jag gör det, men väldigt ofta handlar det om att flytta bort tryck som ryttaren omedvetet lägger vid hästen bog – som vi vill ska bli fri att flytta/lyfta inåt. Genom att bokstavligen trycka ryttarens ben bakåt blir det en tydlig upplevelse för både häst och ryttare, och ryttaren får träna på att få tag i de små muskelgrupper vi egentligen vill åt (i låret), men även vår rörlighet! Vår rörlighet är a och o, och ibland är det svårt att få till utan att göra något väldigt konkret. Som ni vet har man ju ändå fullt upp med allt annat när man rider, haha. Så att bryta ner komplexa saker i så enkla instruktioner som möjligt är för mig väldigt viktigt, och jag försöker hela tiden få till bättre och bättre förklaringar.

Men just att dra ryttarens innerskänkel bakåt är en sådan sak och väldigt ofta fungerar. Och det är ju inte så att den ska förbli där, utan det handlar ju om att ryttaren börjar hitta en tydlig känsla av sitsen till en öppna. Vilka magmuskler ska spännas, och hur ska de agera samt kommunicera med lår och bäcken?! Att tänka på att dra bak knä (eller vad man nu tänker på) är mycket enklare än att tänka på en muskel man inte ens visste fanns i sitt bäcken.

Men så satt jag och läste lite i en hästtidning, där det här sågs som ett “problem”. Och inte heller är det ju något nytt under himlen att många anser att skänkeln inte får gå bakom sadelgjorden i öppnan. Och nej, det behöver den ju inte på en häst som är helt och håller införstådd med det som ska göras, men på en yngre eller bara mer orutinerad häst anser jag att det bara handlar om att försöka förklara så enkelt för hästen som möjligt. I slutändan kommer det ju ändå sluta med att vi rider mest från vikten – men det är ju för att vi är så införstådda med vår danspartner vid det laget, så vi behöver nästan bara tänka för att veta. I början är det långt ifrån så finstilt. Då är det en knubbig klump vi ska försöka börja forma, och det tar tid att snida något riktigt fint, och vi börjar ju inte direkt med den finaste sandpappret.

Ungefär samma moment i traven med min skänkel på olika plats.

Observera vad stor skillnad det blir för Gaia här, beroende på vart jag placerat min skänkel. Nu är min sits något kollapsad, och jag sitter för långt bak på mitt lår eftersom padden inte är uppbyggd nog för en helt lodrät och ideal sits. Men principen är densamma, det syns tydligt hur jag med min skänkel påverkar hennes inne bakben väldigt olika. Se på själva vinkeln i benet, på den undre bilden kommer hon flytta den lite mer rakt inunder sig, istället för på sin “neutrala plats” (vilket kommer ske på första bilden). Vi gör förvisso ingen öppna på andra bilden, utan ska bara göra volten lite större, men principen är densamma. Bakbenets roll är att träna in under tyngdpunkten och skapa en lyftkraft så bogen kan flytta in.

Gaia är väldigt grön, och saker och ting måste vara tydligt och enkelt att förstå. Det går inte kräva perfektion, utan det gäller att nöja sig med något som är på rätt spår! Som jag skriv tidigare, vi börjar med själva formgivningen, och detaljerna tar vi sedan. 🙂 Och ibland kan vi behöva lite stöd här och där för att balansera upp, och då ser jag verkligen inte vad problemet är. Behöver jag balansera upp något, då gör jag det.

Jag har blivit mycket mer frimodig med att placera mig i sadeln på ett mycket mer tydligt sätt de senaste åren. Förr var jag väldigt “tyst” i sadeln, men idag är jag inte alls lika rädd för att gå ifrån ideal. Jag är heller inte lika rädd för att råka spänna mig eller göra fel. Det är när man vågar pröva sig fram man får fram ett riktigt fint resultat till sist.

Jag vill flyga fram utan att det känns som jag behöver göra annat än att bara tänka, och så händer det. Jag älskar att rida Ida och bara tänka galopp, eller när jag red Noémi och bara tänkte öppna eller sluta. Men det där kom aldrig gratis. Det var hårt arbete som gav dans, och i början trampade vi varandra på fötterna precis hela tiden. Och med facit i hand är jag väldigt överens med mig själv om en sak:

I början får det vara kantigt. Vi slipar till kanterna med tiden. Det finns ingen anledning att börja finslipa innan man format sin skulptur till en bra form. 

 

 

One Comment

  • Lotta

    Jag brukar se det som att skänkeln ska vara där den behövs och gör nytta. Detta ändras med tiden och någon slags målbild är väl att den i slutändan ska hämna i sitt korrekta utgångsläge. Men det där med i slutändan…. vet inte hur många som kommer dit… 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *