Vardag

Gaias inridning 2017

När jag tränar Gaia glömmer jag alltid vad nytt allt fortfarande är egentligen. Det känns som om vi tränat ridning hur länge som helst, men det har vi ju faktiskt inte… Jag blir nästan chockad när jag sätter två bilder bredvid varandra. Vad tusan hände?!

 

Mars vs. oktober

Vi började träna lite dressyr någon/några gånger i veckan, men tänk vad så lite kan göra! Den fysiska utvecklingen är ju den som syns, men Gaias mentala utveckling är ännu större. I början av året var hon fortfarande en lite osäker häst som kunde explodera, men nu är hon bara rent av en kippa. Det enda hon tycker är läskigt fortfarande är när hästar hon inte känner kommer väldigt nära när vi rider. Men hon har faktiskt varit med och ridit en tät formation med andra hästar och ryttare knä om knä. Det är vad jag kallar att vara sjukt modig! Att våga göra det sin ryttare säger, tror att man tycker det är läskigt…  men ändå litar på sin matte/husse. Det är mod! Och mod är en egenskap som Gaia verkligen fått utveckla det här året. Hon har blommat ut så otroligt mycket!

Gaia är den hästen jag verkligen fokuserat på under året, så just därför tänker jag att det är en kul med att gå igenom lite bilder från årets gång.

I början av året var det skritt och trav som gällde i paddocken. Vi gjorde inte alls mycket, utan vi försökte bara befästa olika hjälper. Utöver det lasttränade vi en del eftersom vårt första stora mål var att åka ner till Hovdala Slott under medeltidsdagarna. Jag hade bara som mål att ta oss dit, och inget mer. Det kändes inte rimligt att ha några större förväntningar, men Gaia levererade perfekt. Hon var en klippa att ha med, och skötte sig bättre än många erfarna hästar. Jag var så otroligt stolt över henne så jag hade kunnat spricka! Det var massor av publik, barn, ski, musik, hästar och en stor klänning som blåste runt henne, men hon brydde sig inte. Hon bara njöt av att få vara vacker kändes det som, och så flirtade hon lite med hingstarna ha-ha. Fast inte mer än att hon bara råkade gå förbi och slänga ett öga över stängslet, hon är ju en fin dam trots allt, haha.

Under året har vi också hunnit med tre tränings-omgångar för Arne med en enorm förbättring mellan varje gång. Fast jag tror jag haft mer nytta av träningarna än Gaia. Hon gör så bra som matte tillåter, och det finns alltid saker att utveckla som ryttare. Framförallt har Arne varit ganska hård att ta mig som ryttare framåt nu när jag har en häst som tillåter. Inget mer lull, nu måste jag ta tag i mig själv och börja rida mer avancerat igen.

Men eftersom Gaia är unghäst har vi förstås mest lullat och haft roligt tillsammans! Och i augusti började vi träna lite i halsring! Det var mest ett test på min inlärning hos henne, om hon hade förstått alla sits-hjälper, och jajemen! I övrigt var vi på vår första rossfechten tillsammans, och fler är planerade nästa år!

Nu flöt det bara på som en dröm med Gaia, och vi satte upp ett galet mål: att rida en hubertusjakt i november. Sagt och gjort, vi började träna för det eftersom vi ändå nu skulle fokusera på uteritts-delen. Efter en hel del rundor hemma åkte vi upp till Värmland och prövade vingarna i skogarna där med fina vänner, och Gaia var bara magisk. Hon tuffade på mil efter mil, och för första gången kände jag mig verkligt trygg under en uteritt i riktigt frisk fart. Jag och Gaia hade precis börjat med galoppen ute, men det kändes ändå enklare än att rida någon annan häst.

I och med det lär vi även Gaia börja löshoppa, och det visade sig ju att hon var en riktig klippa. Vi prövade sedan att hon hoppade lite stockar, och så fort hon prövat så började hon riktigt suga mot hindren. Vidare åkte vi och provade terränghinder, och Gaia flög över dem – upp och ner. Det enda som hon var skeptisk till var vattnet. Men någon hubertus blev det aldrig för oss trots all träning och att vi kände oss redo. En vecka innan började hon visa hälta på höger fram, och sedan även hälta på vänster. Det visade sig vara två envisa hovbölder som sedan följdes av mugg efter de våtvarma omslagen.

Nu har Gaia vilat i hela två månader, och vi kommer bara mysrida fram till nästa år. Hennes vila var planerad att bli efter jakten, men den blev som sagt redan innan den, och jag fick låna en annan häst att rida på jakten. Men det gör mig inget alls, jag är bara stolt att jag vågade göra något jag aldrig gjort på en häst jag knappt känner! Men nästa år satsar vi på come-back i terrängen, så jag och Gaia får bocka av vårt gemensamma mål att rida hubertusen.

Slutligen… ja… Gaia har öppnat så många dörrar för mig, och jag börjar tro att det är meningen att hon skulle komma till just mig. Eller rättare sagt, att jag skulle få komma till just henne. Hon är en magisk liten häst! Hon har inte alltid helt enkelt för sig i och med alla spänningar hon kom hit med, men det gör ingenting, för hon är bara en ren drömhäst som galopperat in i mitt liv! Det finns inga ord för min tacksamhet, och hur viktig hon är för mig. Ni anar nog inte! Gaia är en stor del till att jag börjat ta mig ur min utmattning, och det här året har hon gett mig mer än vad jag ens kan hoppas att jag gett henne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *