Vardag

Sorg och saknad utan ord

 

Ida somnade in tidigt lördag morgon kl. 03.20, 13/1 2018.

Du kom in i mitt liv när jag behövde det som mest, och när du stod där och såg på mig med dina stora ögon gjorde det nästan ont. Både jag och Noémi behövde dig mer än vad du nog någonsin kommer förstå. Du som inte förstod hur vacker du är, du som skämdes över dig själv, du som inte trodde du kunde göra något. Du lyckades med allt. 

Du som hade byggt upp en beryktad attityd, du som roade dig med att skrämma folk – det var Du som bar mig över fält och lärde mig att våga göra allt. Du som känt dig instängd, du visade mig vad det är att vara fri. Du som känt sorg, du lärde mig att gå vidare. Ja, det var Du som galopperade med mig över fälten utan vare sig sadel eller träns. Det var du och jag som som skrittade ut i storm, mitt i en iskall och mörk november. Det var du och jag.

Det var du som botade min rädsla. Det var du och jag som hoppade, det var du och jag som kämpade med dressyr, det var du och jag som sköt båge, och det var du och jag som fäktades. Du gjorde allt, inte alltid för att du brann för det, men för att du älskade att göra saker med mig. För mig.

Du som vänt i hagen stod och väntade varje dag. Du jagade bort alla andra, för det var bara du och jag. Det var också då du började se på mig med dina stora ögon på ett helt nytt sätt. Du önskade att det alltid skulle få vara såhär, och jag önskade att jag kunde lova dig det. Så blev det också, och jag mins första gången du mötte mig i hagen med den varma känslan av kärlek. Som om du en dag bestämt dig för att verkligen lita på mig – att det kommer förbli vi nu.

Det finns ting du inte förstått, men du har alltid accepterat mig för den jag är. Jag älskar dig så högt och hjärtligt för alla de vackra egenskaper du besitter. Vackra egenskaper jag saknar, men det finns något vi båda saknar – evigt liv. Det finns saker varken du eller jag kan rå på, och det är livets gång. Sjukdom kan varken du eller jag härska över, hur mycket vi än kunnat besegra. Det här är en kamp vi inte kan gå vinnande ur, men jag kommer gå med dig hela vägen. För jag lovade dig att aldrig lämna dig, och så kommer det också att bli. Jag kommer alltid vara med dig, alltid.

Jag kommer aldrig glömma dagen du klev ur transporten på gården och såg ut över vidderna. Jag ville flytta hit mycket bara för din skull, för att jag visste att du skulle älska det. Och det har du gjort. Jag kan inte ens räkna alla de timmar du stått och låtit din blick vandra över vidderna. Den stunden du såg ditt nya hem fylldes hela världen med en värme. Du såg ut över platsen innan du såg på mig. Du såg på mig som om jag tagit dig till himlen. Efter den resan lovade jag att du aldrig skulle behöva lämna gården, men det kan jag inte lova. För det här är inte himlen, det här är en hård värld som vi bara fått låna varandra av. Vi är bara två själar som fått låna varandra i ett par dödliga kroppar. Men kärleken kan ingen ta ifrån oss.

 

 

 

 

 

 

4 Comments

  • Lotta

    Väldigt vackert skrivet. Jag beklagar verkligen. Det är vid såna här tillfällen som man önskade att man höll på med frimärken istället. Däremot den glädje, tillit och förtroende de fyller en med de övriga dagarna… Ja, det går ju inte att vara utan. Hästar är en drog, minst lika beroende som heroin.
    Jag lider med dig. Kram <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *