Vardag

Låta vardagen fortsätta

De första dagarna kunde jag inte ens förmå mig att gå ut till stallet. Jag ville, men jag vågade inte riktigt.Det var bäst att inte göra det, så Erika tog hand om Gaia och Iago fram tills måndagen. Ida gick bort tidigt lördag morgon, men kroppen kunde inte hämtas fören under måndagen. Att ha kroppen liggandes på gården var oerhört jobbigt, och när jag väl gick dit under måndagen för att säga hejdå en sista gång, om än bara till hennes skal kunde jag inte slita mig innan de kom för att hämta kroppen. Jag visste redan innan att det skulle bli så. Det var för tufft helt enkelt.

De följande dagarna bestod mest av att bara klara av att se boxen tom utan att bryta ihop. Det var så fel hela tiden. När vädret var dåligt kom jag på mig själv tänka “Idag borde nog Ida…”. Nej. Jag har inte min älskade vän i stallet längre. Bara att antalet höpåsar att packa minskat med en tredje-del fick mig att börja storlipa.

Sedan var det precis som att all sorg förbyttes i ren tomhet bara över en natt. Från att inte ha kunnat prata om henne, eller knappt tänka på henne, fanns plötsligt inga tårar kvar. Det gör fortfarande otroligt ont inombords, men på något sätt är det som om tårarna helt enkelt tagit slut. Men med det har jag också kunnat börjat fokusera på Gaia och Iago.

Jag och Gaia har börjat försöka sätta igång lite igen. Skritt och lite trav i paddocken, och igår red vi ut och busade i skogen tillsammans med Erika och Castalio. Oj så det gick efter att Gaia fått skutta över en stock, haha. Och det slog mig att min lilla pollen hoppade och bockade, men det rörde mig inte i ryggen. Hon gjorde det liksom med mig av ren glädje för att gå busa och hoppa över stock och sten. Tänk att hon skulle bli så glad i att hoppa?! Hon som snubblade på minsta lilla sten när hon kom, haha.

Nu måste jag försöka fokusera. Låta Gaia komma igång igen och Iago ska få fortsatt utbildning och inte bara gos och borstning. Förvisso har han behövt det, för han är en så liten osäker själ som först nu börjat våga ta för sig mer, but still. Jag visste ju att allt var på väg att hända med Ida, så jag släppte liksom allt för att bara vara med henne. Så här i efterhand är jag väldigt tacksam för det.

Jag tycker Gaia tunnat ut en hel del nu det senaste, även om hon går på samma mängd hö som vanligt. Innan var hon inte tjock, men hon var heller inte smal. Nu har musklerna börjat försvinna lite, och det märks väldigt tydligt när jag rider. Och eftersom hon fått stå nu så har jag inte riktigt märkt av det. Men nu blir det en ny foderstat så hon inte tappar mer.

Satt nu och tittade på bilder från i juni förra året och jo, hon har tappat lite. MEN, det som gör mig glad är att hon verkligen kroppsligt utvecklats trots allt! Mer än jag trodde. Hennes trapets är mycket mer välutvecklad, och ryggen orkar lyfta upp ryttaren på ett helt nytt sätt. Jämför bara manke med korset i förhållande till mig så ser nu. Hon börjar orka lyfta upp sin front nu på ett mycket bättre sätt.

Så med lite hjälp av foderstat och än mer träning ska vi nog lyckas bygga mer bålstabilitet hos damen (och mig, gosh så jag tappat… igen…) så hon inte svankar lika mycket. Det känns som vi har en riktigt bra plan nu, och fram tills mars har vi på oss att komma till en bra kondition och styrka. Sedan drar ju allvaret igång, och vi har många mål vi ska lyckas uppfylla iår ju! Superkul!

I övrigt blir jag inte klok på hur sjukt mycket blue roans skiftar i färg under året?!
 

5 Comments

  • Karoline

    Jag är så otroligt ledsen över att du förlorade din Ida, ni var så fina tillsammans. Det var som att ni var gjorda för varandra och hjälpte den andre till att bli sitt bästa jag. Fy fan för att mista sin bästa kompis, sorgen kommer nog aldrig att försvinna men du kommer att lära dig att leva med den.

    När jag förlorade min Odessa så var det som att någon dragit ner rullgardinen, allt kändes meningslöst… precis allt. Hon var grunden till det liv vi lever idag. Jag hade väldigt svårt att gå ner till stallet i början, att mötas av hennes tomma box kändes förjävligt. Tårarna sprutade på både mig och Micke, bara det att sudda ut hennes foderstat från vita tavlan kändes övermäktigt.
    Sen kom vi dock på att vår lillfis Iza kunde få flytta in i boxen och efter det har det känts lite lättare.

    Sorgen kommer i vågor och det går att leva vidare, men fy fan vad ont det gör.

    Massor med kramar <3

    • Alexandra Wirgart

      Tack för så fina ord, och din fina berättelse. Det är så fruktansvärt svårt.. men det är som du säger. Man måste bara få låta det vara så, och sedan lära sig att leva med den. Tack <3

  • Lisa

    En massa styrkekramar till dig. Beklagar din förlust. <3
    Vad är det för sorts sadlar du har? Är i sadelköpartagen och behöver alla inputs jag kan få..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *