• Vardag

    Läsarfråga

    En nyfiken fråga. Hur kommer det sig att du har skaffat Ockra och inte behåller Disa? Jag tänker om Disas utbildning har gått framåt och det är små hästar du planerar att ha i din verksamhet (är bara en gissning eftersom du verkar gilla mindre modeller). Jag vet inte vad dina planer är men den tanken slog mig. Det är verkligen kul och spännande att läsa om hur du du utvecklar din verksamhet! ?

    Det här är en bra fråga! Självklart har tanken slagit mig att behålla Disa, för hon trivs i flocken, fungerar bra. Dock är hon ju väldigt grön, men, det är inte det som hindrar det. Det är sant att jag gillar mindre hästar, men Disa är helt enkelt föör liten. Jag känner mig för tung för henne. Och eftersom det kommer vara jag som huvudsakligen utbildar hästarna på gården behöver det ju verkligen fungera. Det känner jag inte att det gör när Disa känns för liten för mig. Så, så ligger det till.

  • Vardag

    Ockra under ryttare

    Haha, sånt srsly-face jag har här! Fast riktigt så sträng var jag inte, det lovar jag. 😉

    Idag blev det återigen ridning för Ockras del, närmare bestämt andra gången här på gården. Hon har verkligen lugnat sig fort, och börjar lära sig våra rutiner här. Jag tror faktiskt hon gillar dem riktigt mycket, för hon kommer varje dag och ska hälsa på mig. Hon gör ju som de andra, och hon börjar sakta men säkert hitta sin plats i flocken.

    Jag måste säga att hon är oerhört duktig! Hon är inte alls riden på mitt sätt innan, men ändå svarar hon direkt på allt. Allt verkar väldigt logiskt ändå, och hon har börjat vänta in mig och vara med mig under passet på ett helt annat sätt. Mattias var med och knäppte lite kort och film, för att jag skulle få se hur det ser ut. Och efter en stund var hon så cool att Mattias kunde sitta upp och rida helt utan problem. Och han är ju faktiskt rätt grön. Senast han satt på en häst var ju i juni typ, när han red Ida innan hon blev dålig.

    Ockra verkade gilla utmaningen att guida och hjälpa en nybörjare. Just det där med att känna sig viktig och värdefull tror jag Ockra behöver, efter att fått flytta runt lite. Få ett jobb och en uppgift som verkligen är hennes, så hon får känna att hon verkligen behövs. Som Ida, hon älskar att visa vad hon kan. Samma var det med Noémi. Hon hade verkligen glänst här på gården, och älskat att hjälpa människor! Fina, fina Noémi.

    Ska det gå så här fort kommer vi utan problem kunna ta emot elever väldigt snart! Och i sommar och höst planerar jag att komma igång med vår lilla “ridskola” här på gården! Men det innebär att jag behöver leta fler arbetskamrater… Gaia och Eowyn behöver mer tid innan de kan rycka in, och Ida behöver ju sin vila, även om vi gör lite lek och groundswork. 🙂

    Kolla vad fina Ocka och Mattias är!

  • Vardag

    Att bara vara i nuet, varje steg

    Jag mins så väl när jag började rida Ida. Hade man väl fattat en galopp, då krävdes resten av passet för att kunna skritta något mer. Sådan var vardagen. Det var så det var, och hon var svår att egentligen få kontakt med.  Att lugnt kunna gå tillbaka till en lugn skritt på lång tygel var nästan omöjligt. Hon var verkligen framåt! Eller, var hon verkligen det?

    Hon var bara stressad. Spänd och stressad. Inte pigg, inte på eller mer framåt än någon annan. Hon fick bara adrenalinet påslaget och stressade framåt istället för att vänta och vara tillsammans med sin ryttare. Mentalt var hon alltid framför sig själv.

    Det här är så himla vanligt, och jag förstår egentligen inte varför. Är det bara så folk tar för givet att det är? Vill inte människor att deras häst verkligen ska vara i steget både fysiskt och mentalt, eller är det liksom bara självklart att det ska ta minst tre steg att göra en övergång om man inte planerat det minst fem steg innan?

    Ockra är sån här hon med. Precis likadan. Hela tiden ifrån och framför sin ryttare, och springer ifrån det mesta. Hon vågar inte stanna med mig, utan hon flyttar sig från mig, men inte för att följa med mig, utan för att komma undan. Samtidigt är hon ju frågande och mån om att göra rätt, men hon vågar inte släppa min mig helt mentalt, och hon blir väldigt lätt trippig och kort.

    Igår red vi för första gången, och hon verkade så förvånad över att det enda kravet jag hade var att hon skulle vara med mig och fokusera på MIG. Och att det bara var skritt vi skulle göra. Sedan bjöd hon till trav ändå, antagligen för att hon vet att det är det som förväntas. Men jag brydde mig inte nämnvärt. Vi avslutade lite fint och skrittade upp till stallet. Och hon kändes tillfreds på något sätt. Som om ångesten började släppa, och plötsligt försvarade hon inte längre sin mat på kvällen. Det gjorde mig bokstavligen tårögd.

  • Vardag

    En drottning i arbete

    Gaia är verkligen den mest fantastiska häst! Igår satte vi igång träningen igen efter en längre vila och massage. Kent var här och masserade henne och Ida för ungefär en vecka sedan, och det har gjort en massiv skillnad verkligen! Gaia har varit så tacksam mot mig, och igår kom hon i hagen och visade tydligt att det var dags att sätta igång igen. Hon var redo.

    Vi tränar bara på lång tygel och att vi ska hitta avslappning och kommunikation i paddocken. En hel del på volt för att hjälpa henne att hitta böjning, men även på rakt spår. Men det är inte alltid jag ens får peta mot henne med min hand utan att hon känner sig trängd och blir arg. Hon är inte så enkel på så vis, samtidigt jättenkel eftersom hon visar mig väldigt tydligt hur hon vill ha det. Det gäller bara för mig att snappa upp allt och vara en bra pedagog, och igår lyckades jag bra med det!

    Vi jobbade rätt och slätt med att hon skulle söka sig framåt nedåt och länga sig så hon får upp ryggen och får klivit på med bakbenen. Framförallt traven behöver hon få länga ut och bara kliva på, så ryggen kan få slappna av och arbeta. Hon blir lätt trippig, men massagen har verkligen fått henne att naturligt börja länga. Så nu ska vi bara förstärka det och jobba ut musklerna. Men hon vill inte att jag korrigerar henne med spö eller hand, vilket ibland behövs när hon flyger iväg i tankarna. Men så snart jag bara korrigerade mig själv började Gaia arbeta på väldigt fint. Men hon behöver fortfarande länga meeeer, men när jag bara höjde min yttre axel och placerade den som jag ville att hon skulle göra, plupp – så kom hon till böjningen. Men som sagt, framöver är det mest framåt nedåt som gäller, så ryggen kommer upp och bakbenen använda nästan hela registret. Samla kan hon naturligt, men det kommer aldrig bli bra om hon inte kan slappna av nedåt först.

    Det här älskar jag verkligen med Gaia, hur lyhörd hon är, och hur öppen hon är för samarbete. Samtidigt är hon är bestämd och har sina åsikter, precis som jag. Det sägs ju att hästen speglar oss i personligheten – haha. Jag är kanske lite utav en bitch trots allt? ?

    Haha, det känns i alla fall jättebra i själen att få arbeta med Gaia. Vi leker väldigt mycket, och det gör allt så mycket enklare för henne. Hon blir så lätt överambitiös och får prestationsångest (åh så jag känner igen miiiig!), och då underlättar det så att leka. Det är något jag har börjat göra mer och mer under åren: leeeka.

  • Vardag

    Välkommen Ockra!

    ​Idag välkomnar vi vår nya medarbetare, Ockra! 

    Ockra är ett vackert haflingersto på 8 år som kommer jobba som elevhäst framöver! Trivs hon lika bra som jag tror och hoppas kommer hon bli anställd hos oss! ❤ 

    Lasting Dressage kommer i vår erbjuda lektioner på våra hästar här på gården, och jag hoppas ni är lika exalterade som vi är! För så småningom kommer dörrarna slå upp till en exklusiv liten ridskola med välutbildade och kloka hästar! 

    Jag har länge drömt om att starta upp en mindre, mer exklusiv ridskola, och nu tar jag första steget. Ockra kommer ridas till lite, men sedan kommer elever kunna komma hit och undervisas även utan egen häst. Och såsmåningom hoppas jag att kvällarna här kommer fyllas upp med elevgrupper. ❤

  • Vardag

    Vårkänslor!

    Spring feelings ??

    Ett filmklipp publicerat av Lasting Dressage (@lastingdressage)

    Blir helt varm i själen av dagar som denna! Lyckliga och busiga hästar, till och med Ida har de senaste dagarna varit riktigt kry och buuus! Det gör mig så himla glad och tillfreds inombords. Det senaste har hon faktiskt repat sig och mått bättre, utan några svackor mot det sämre. Så vem vet, kanske kommer hon bli bättre? Tiden får utvisa, men en sak är säker, jag är inte ensam om att vara lycklig över att det går mot ljusare tider!

    Nu blir det till att laga lite mat och ha fredagsmys med Mattias som nyss kom hem från Halmstad. Lite kvällsvila inför imorgon kan vara en god idé, för imorgon händer det både det ena och det andra! Och det blir dags för mig att avslöja lite hemlisar. ?

  • Vardag

    Vinterns baksmälla

    Ni vet när allt varit fruset så man inte kunnat mocka ordentligt på länge? Ja, precis. Det har smält nu. Alltså det är verkligen inte att mocka, det är att skyffla skit just nu! Helt galet, och det blir ju bara en supertung och dubbelt så stor sörja nu bör allt är blött. Men, jag har det hellre så än massa lera! Det erkänner jag glatt.

    Så en stor del av dagen har jag skyfflat skit med en publik som nyfiket tittat på, och kanske inte direkt hjälpt mig. Men det är trevligt med lite söta hästar som vill vara med. Så länge de inte saboterar, haha, men de skötte sig idag. De lekte bara lite med grepen när jag gick och tömde kärran.

    Sedan vart det även lite unghästträning och så var veterinären här för att vaccinera Disa. Hon kunde verkligen inte brytt sig mindre. Hon är så jäkla cool! Igår tränade vi på ridning i mörker, och då var hon också sådär galet duktig och oberörd. Då var det dessutom lite regn och vattenpölar ö-v-e-r-a-l-l-t, men hon tuffade på som ingenting. Plaska i vattenpölar när det är kolsvart ute är väl inget liksom när man knappt fyllt 4? Så dutti!

  • Vardag

    Mitt hjärta smälter

    Alltså den här tjejen?! Kan man ens bli sötare är frågan. Igår var vi på en promenad och senare även en lös sådan. Det var verkligen fantastiskt eftersom vi var runt paddocken, där hon innan exploderat. Vi tränar mycket på det mentala lugnet och att våga möta jobbiga saker, samt att lyssna på varandra. För Gaia är det så otroligt viktigt att känna sig hörd, samtidigt som hon behöver tydliga direktiv. Det där krockar ibland, när hon känner att mina direktiv ibland kanske inte överensstämmer med hennes känslor. Vi båda går över våra gränser för varandras skull ibland, och det blir ju aldrig bra för någon. Vi vill liksom så mycket, samtidigt som vi båda vet att allt måste få ta tiiid.

    På bara lite över ett år har vi lärt känna varandra så himla djupt. Ett år är ju ingenting, ändå är det verkligen vi två. Jag älskar henne så mycket, och jag hoppas vi kommer få vara tillsammans lääänge. Samma med Eowyn, jag hoppas verkligen inget kommer skilja oss åt så som med Noémi och Surprise. Det är bla därför jag köpt unghästar, och att jag köpte häst från Olu (uppfödare av både Eowyn och Disa, även Agnes camarguehingst Eduard) är verkligen ingen slump. Gaia var mer gambeling, även om just hennes förra ägare är väldigt seriös och bra. Men man märker ändå att Gaia varit med om mer, att hon har rest över hela Europa och sådär. Hon är en känslig tjej. Hon hade inte samlat på sig så mycket spänningar om det inte vore för att hon varit en så känslosam liten filosof, men jag älskar henne verkligen för det! Hon och Eowyn är liksom den kombon Noémi och Surprise var. Tänkaren och livsnjutaren.

    Imorgon kommer Kent för att ge massage, och då ska även Ida få bli masserad. Gaias hovar har verkligen rätat upp sig sedan sist, och förändringen är magisk. Hela överlinjen är längre, och sedan vi löste det här har Gaia verkligen varit genuint tacksam. Jag förstår henne bättre nu när jag vet ännu mer om henne dessutom. Men det är en del spänningar kvar, och nu när hennes hals inte är stenhård kan till och med jag lokalisera dem. Så vi har masserat en del, men imorgon blir det ordentliga tag mot knutorna! Och det kommer bli sååå bra!

  • Vardag

    Varför är folk ens förvånade?

    Till och med jag är lyrisk över att Peder fick Jerringpriset. Till och med jag röstade, jag som aldrig engagerar mig i TV-program där man ska hålla på att rösta. Men den här gången kändes det viktigt, och jag var uppenbart långt ifrån ensam att känna så – inte med den jordskredsseger Peder vann med! Man kan kalla det mobilisering, man kan kalla det konspiration, man kan kalla det det mesta. Kärt barn har många namn. Men kanske är det just såhär enkelt: en vanligtvis tyst skara kände plötsligt att det var meningsfullt och viktigt att ladda hem en app och rösta, eller skicka ett SMS eller ringa ett samtal. Jag menar, om till och med jag som nästan aldrig röstat i sådant här plötsligt känner att jag behöver rösta – säger inte det sitt?

    Så, “sportjournalister” kan kalla det vad de vill. Om de inte vill se verkligheten är det deras egna problem, inte vårt. För hästfolket är enormt i Sverige, och de håller varandra om ryggen när det väl gäller. Det är bevisat nu – två gånger till och med! Först Roffe, och nu Peder. Och det faktumet gör mig bokstavligen helt lyrisk: för att Hästsverige inte har något emot att släppa sina inre konflikter för att gå samman för vad som känns som ett högre syfte. Jag menar, inser vi ens hur starka vi egentligen är tillsammans? Vi borde börja använda den egenskapen oftare, mycket oftare.

    Jag är också otroligt glad över att det är just Peder som står där och får ta emot Jerringpriset. Ni vet att jag har en tveeggad relation till ridsport, men i djupet av mitt hjärta – hur kritisk och bitter jag än kan låta ibland – älskar jag den ändå på något speciellt sätt. Framförallt älskar jag OS. Men det som känns absolut bäst med att se Peder stå där, är för att han representerar en sundare och schystare hästhållning, och en slags öppenhet för allt som kan göra hans hästar gott. Jag beundrar både Peder och hans fina fru Lisen för sitt hårda arbete och öppenhet. De är på något sätt inte rädda för att gå utanför sin box för att bli bättre, och det gör dem till så fina förebilder. Och jag lär knappast vara ensam om att känna så, vilket gör det ännu mindre märkligt att det var just Peder som stod där med en jordskredsseger igår.

    Att förringa Peders vinst är kanske också att förringa Sveriges kultur. Ridsporten har varit ett så enormt kulturellt väsen genom Sveriges historia, så det är kanske svårt att ens förstå. Speciellt om man nu bara fokuserade på att vi simmande eller golfade in medaljer. Sverige har varit en av världens främsta länder inom ridning, och efter år av nederlag sedan militären avhästades gör vi det igen: vi tar medalj! Det är klart folk mins, det är klart det finns i folkminnet. Sverige gör det, igen! Man befarade att hästsporten skulle dö ut när armén avhästades, och stora statliga medel sköts till. Allt för att hästarna inte skulle försvinna, likt de gjort när jordbruket reformerades och häst efter häst slaktades. Ridningen skulle bli en folksport hette det, och det blev den. Med besked.

    Så, varför är “sportjournalisterna” så förvånade? Ridsporten är en folksport som heter duga, med ett ädelt förflutet man inte ville skulle dö ut. Och det gjorde det inte, nej, det växte istället.

     

  • Vardag

    Sveriges fjärde Murgese

    Idag har det blivit 4 murgeser i Sverige! I förmiddags anlände Gandal del Luco, några dagar senare än planerat pga snökaos i Martina Franca. Det är då inte varje dag det är snökaos på Italiens klack inte! Men Gandal verkade ändå lika förvånad över den lilla snön som fanns i Blekinge, haha.

    Ser så mycket fram emot att få träffa honom! Gandal är hingst, och lika gammal som Gaia (fyller alltså 4 iår). Han är inriden och verkar vara en riktigt tjusig klippa. Så himla spännande! Det är dessutom Agnes som importerat Gandal, så ni kan ju räkna med lite uppdatering här om honom då och då. 😉