• Vardag

    Låta vardagen fortsätta

    De första dagarna kunde jag inte ens förmå mig att gå ut till stallet. Jag ville, men jag vågade inte riktigt.Det var bäst att inte göra det, så Erika tog hand om Gaia och Iago fram tills måndagen. Ida gick bort tidigt lördag morgon, men kroppen kunde inte hämtas fören under måndagen. Att ha kroppen liggandes på gården var oerhört jobbigt, och när jag väl gick dit under måndagen för att säga hejdå en sista gång, om än bara till hennes skal kunde jag inte slita mig innan de kom för att hämta kroppen. Jag visste redan innan att det skulle bli så. Det var för tufft helt enkelt.

    De följande dagarna bestod mest av att bara klara av att se boxen tom utan att bryta ihop. Det var så fel hela tiden. När vädret var dåligt kom jag på mig själv tänka “Idag borde nog Ida…”. Nej. Jag har inte min älskade vän i stallet längre. Bara att antalet höpåsar att packa minskat med en tredje-del fick mig att börja storlipa.

    Sedan var det precis som att all sorg förbyttes i ren tomhet bara över en natt. Från att inte ha kunnat prata om henne, eller knappt tänka på henne, fanns plötsligt inga tårar kvar. Det gör fortfarande otroligt ont inombords, men på något sätt är det som om tårarna helt enkelt tagit slut. Men med det har jag också kunnat börjat fokusera på Gaia och Iago.

    Jag och Gaia har börjat försöka sätta igång lite igen. Skritt och lite trav i paddocken, och igår red vi ut och busade i skogen tillsammans med Erika och Castalio. Oj så det gick efter att Gaia fått skutta över en stock, haha. Och det slog mig att min lilla pollen hoppade och bockade, men det rörde mig inte i ryggen. Hon gjorde det liksom med mig av ren glädje för att gå busa och hoppa över stock och sten. Tänk att hon skulle bli så glad i att hoppa?! Hon som snubblade på minsta lilla sten när hon kom, haha.

    Nu måste jag försöka fokusera. Låta Gaia komma igång igen och Iago ska få fortsatt utbildning och inte bara gos och borstning. Förvisso har han behövt det, för han är en så liten osäker själ som först nu börjat våga ta för sig mer, but still. Jag visste ju att allt var på väg att hända med Ida, så jag släppte liksom allt för att bara vara med henne. Så här i efterhand är jag väldigt tacksam för det.

    Jag tycker Gaia tunnat ut en hel del nu det senaste, även om hon går på samma mängd hö som vanligt. Innan var hon inte tjock, men hon var heller inte smal. Nu har musklerna börjat försvinna lite, och det märks väldigt tydligt när jag rider. Och eftersom hon fått stå nu så har jag inte riktigt märkt av det. Men nu blir det en ny foderstat så hon inte tappar mer.

    Satt nu och tittade på bilder från i juni förra året och jo, hon har tappat lite. MEN, det som gör mig glad är att hon verkligen kroppsligt utvecklats trots allt! Mer än jag trodde. Hennes trapets är mycket mer välutvecklad, och ryggen orkar lyfta upp ryttaren på ett helt nytt sätt. Jämför bara manke med korset i förhållande till mig så ser nu. Hon börjar orka lyfta upp sin front nu på ett mycket bättre sätt.

    Så med lite hjälp av foderstat och än mer träning ska vi nog lyckas bygga mer bålstabilitet hos damen (och mig, gosh så jag tappat… igen…) så hon inte svankar lika mycket. Det känns som vi har en riktigt bra plan nu, och fram tills mars har vi på oss att komma till en bra kondition och styrka. Sedan drar ju allvaret igång, och vi har många mål vi ska lyckas uppfylla iår ju! Superkul!

    I övrigt blir jag inte klok på hur sjukt mycket blue roans skiftar i färg under året?!
     

  • Vardag

    Sju dagar

    Foto: Maria Hallbeck

     

    It’s been seven whole days, seven whole days
    Since you paralyzed me
    Seven whole days, seven whole days
    Since you lost your fight
    And I can’t get the last words that you said
    Can’t get those words out of my head
    Seven whole days, seven whole days and four words
    And I can’t get away from the burning pain
    I lay awake
    And the fallen hero haunts my thoughts
    How could you leave me this way?

     

    Jag saknar dig så oerhört mycket, min älskade vän. Känslorna är överallt, och jag kan inte riktigt sätta fingret på allt. Det är så overkligt. På något sätt så är allt som bara tusen drömmar, som om inget någonsin existerat. Men på något sätt så är du än mer verklig än någonsin. Tusen tårar har torkat till en märklig tomhet och nästan ilska.
    Det mest frustrerande är kanske att jag är så långt ifrån klok och givmild som dig, Ida. Jag är bara en människa med ett känslosvall jag inte kan hålla ordning på, medan du alltid varit en självsäker klippa. Du var så trygg och orädd. Jag däremot, jag kan inte förstå mig själv så som du. Men du har rätt i att vi alla kommer klara oss, för du lärde oss hur man gör.
  • Vardag

    Sorg och saknad utan ord

     

    Ida somnade in tidigt lördag morgon kl. 03.20, 13/1 2018.

    Du kom in i mitt liv när jag behövde det som mest, och när du stod där och såg på mig med dina stora ögon gjorde det nästan ont. Både jag och Noémi behövde dig mer än vad du nog någonsin kommer förstå. Du som inte förstod hur vacker du är, du som skämdes över dig själv, du som inte trodde du kunde göra något. Du lyckades med allt. 

    Du som hade byggt upp en beryktad attityd, du som roade dig med att skrämma folk – det var Du som bar mig över fält och lärde mig att våga göra allt. Du som känt dig instängd, du visade mig vad det är att vara fri. Du som känt sorg, du lärde mig att gå vidare. Ja, det var Du som galopperade med mig över fälten utan vare sig sadel eller träns. Det var du och jag som som skrittade ut i storm, mitt i en iskall och mörk november. Det var du och jag.

    Det var du som botade min rädsla. Det var du och jag som hoppade, det var du och jag som kämpade med dressyr, det var du och jag som sköt båge, och det var du och jag som fäktades. Du gjorde allt, inte alltid för att du brann för det, men för att du älskade att göra saker med mig. För mig.

    Du som vänt i hagen stod och väntade varje dag. Du jagade bort alla andra, för det var bara du och jag. Det var också då du började se på mig med dina stora ögon på ett helt nytt sätt. Du önskade att det alltid skulle få vara såhär, och jag önskade att jag kunde lova dig det. Så blev det också, och jag mins första gången du mötte mig i hagen med den varma känslan av kärlek. Som om du en dag bestämt dig för att verkligen lita på mig – att det kommer förbli vi nu.

    Det finns ting du inte förstått, men du har alltid accepterat mig för den jag är. Jag älskar dig så högt och hjärtligt för alla de vackra egenskaper du besitter. Vackra egenskaper jag saknar, men det finns något vi båda saknar – evigt liv. Det finns saker varken du eller jag kan rå på, och det är livets gång. Sjukdom kan varken du eller jag härska över, hur mycket vi än kunnat besegra. Det här är en kamp vi inte kan gå vinnande ur, men jag kommer gå med dig hela vägen. För jag lovade dig att aldrig lämna dig, och så kommer det också att bli. Jag kommer alltid vara med dig, alltid.

    Jag kommer aldrig glömma dagen du klev ur transporten på gården och såg ut över vidderna. Jag ville flytta hit mycket bara för din skull, för att jag visste att du skulle älska det. Och det har du gjort. Jag kan inte ens räkna alla de timmar du stått och låtit din blick vandra över vidderna. Den stunden du såg ditt nya hem fylldes hela världen med en värme. Du såg ut över platsen innan du såg på mig. Du såg på mig som om jag tagit dig till himlen. Efter den resan lovade jag att du aldrig skulle behöva lämna gården, men det kan jag inte lova. För det här är inte himlen, det här är en hård värld som vi bara fått låna varandra av. Vi är bara två själar som fått låna varandra i ett par dödliga kroppar. Men kärleken kan ingen ta ifrån oss.

     

     

     

     

     

     

  • Vardag

    Något jag borde berätta…

    Sedan några veckor tillbaka har Ida blivit sämre och sämre. Jag har ofta gråtit och varit förtvivlad. Maktlösheten är helt fruktansvärd. Men efter en tät dialog med veterinär beslutades för två veckor sedan att göra ett sista försök att mota försämringen, men Ida har inte förbättrats. Ni förstår vad det här innebär.

    Jag orkar inte riktigt skriva så mycket mer om det just nu. Bara de här få meningarna har tagit tid nog att formulera. Det är därför jag inte orkat uppdatera bloggen, trots att jag och Gaia haft en hel del trevligt för oss, och något annat väldigt spännande hände förra veckan. Men allt som egentligen borde innebära eufori dämpas av det faktum att Ida inte mår bra. Just nu förbereder jag mig bara på det värsta framöver. Och fram tills dess så får jag försöka göra det mesta av allt.

    Foto: Maria Hallbeck – mariahallbeck.se

  • Vardag

    Bilder från senaste ridpasset

    Idag fotade Erika lite medan jag och Gaia tränade, och det kändes riktigt fint! Det har inte känts som vi gjort så mycket nu eftersom vi mest skrittat och bara tränat lite trav. Men sådär känns det ju när man försöker sätta igång lite och samtidigt bygga långsamt, och det är dagar som idag när man tar upp nivån lite som man märker att man faktiskt jobbat ändå. Gaia känns riktigt fin utifrån alla de förutsättningarna vi har, och jag börjar också komma igång i min kropp igen! Jag har lite svårt att använda mina lår helt korrekt, men idag hittade jag tillbaka en hel del. Det är därför jag kör barbacka. Dels för att Gaia haft små spänningar som jag tycker är svåra att känna genom sadeln, men också för att jag ska få kämpa lite extra med min sits. 2018, here we come!

  • Vardag

    Nyår och veckans träning med långsiktiga planer

    Jag har inte hunnit ens hälften av allt jag velat göra under mina lediga dagar nu runt jul och nyår, men det är alltid så mycket man ska hinna med här i livet – och dygnet har ju dessvärre bara 24 timmar. Och så är det bra att hinna vila upp sig emellan också. Men jag och Gaia har ändå hunnit trimma lite lättare dressyr om kvällarna. Fokus har helt legat på lösgjordhet och mer finstilta hjälper nu efter att hon vilat i ungefär två månader. Men den där vilan har verkligen gjort henne gott, och nu äntligen börjar hon bli helt oöm på grus igen efter sina bägge hovbölder. Men inte bara det, alla hovar är helt på rätt håll att räta upp sig! Igår när jag kratsade och gjorde de fina insåg jag till min förtjusning att det faktiskt hänt massor den senaste tiden. Det är egentligen bara vänster fram som fortfarande är spännande… men där har vi en spricka som är öppnad för hovbölden. Så, det lär väl ta ett litet tag innan även den hoven är ikapp, men annars måste jag säga att jag verkligen känner mig genuint hoppfull. Hon har börjat få ett mycket bättre och vilande steg som tar för sig mer som det ska.

    Sedan hon stått har hon skaffat sig lite spänningar i vänstersidan, men efter att ha stretchat en del genom att låta henne ta godisas från mitt knä regelbundet under ridpassen har hon börjat bli fantastisk mjuk. Det självklart tillsammans med en massor av mjukgörande arbete. Men fokus just nu ligger på lång och låg, samtidigt som hon ska söka sig till handen utan att knäppa av. Gaia är en sådan häst som gärna bara kröker på nacken istället för att låta den dorsala muskulaturen bära upp henne, men det där är ju en styrkefråga, och ju bättre framhovarna blir – ju mindre behöver hon använda sin underhals! Allt hänger ju ihop, och att kräva något mer än vad kroppen just nu är redo för är bara onödigt.

    Det syns ganska tydligt att Gaia har en svagare trapetsmuskulatur framför hennes manke när man tittar på halsen. Muskulaturen högre upp är långt större, och det där genomspeglar hela hennes formgivning. Så därför är det extra mycket fokus på en lägre form nu framöver. En högre form tränar förstås också effektivt, men i Gaias fall är den lägre rätt viktig. Framförallt för att den skänker henne mental ro, och främjar avslappningen hos henne. Hon tar gärna i för kung och fosterland i övergångar, men orkar inte många steg innan det faller pladask. Så att kunna gå i en lägre form och bara flyta är ganska viktigt. Ta i kan vi ju göra sedan, och samlingen kommer, älskade lilla vän, den kommer!

    Egentligen skulle jag verkligen vilja träna ryggningen mer genomgående också, men hon är alldeles för pigg framåt för att kunna göra det på ett vettigt sätt just nu. Så vi får vänta tills vi kommer igång lite mer, så hon inte är riktigt lika mycket piggelin-ponny. 😉

    Såhär kommer nog våra pass se ut framöver ett tag i alla fall. Sedan blir det lite mer skolridning innan det blir dags att ta upp hoppningen igen! I vår ska jag tusan investera i en liten hinderpark här hemma, och nästa år ska vi förhoppningvis även få ihop lite stockar etc till en egen liten terrängbana.

    Jag är så sjukt pepp på nästa år så det finns inte!

     

    Hur ser er träningsplanering ut just nu?

     

  • Vardag

    God jul! 


    Hoppas ni haft ett par helt underbara helgdagar nu kring jul! 🎄✨

    Vi har haft det mysigt och efter två lediga dagar här hemma vankas det lite undervisningstimmar imorgon. Sedan blir det nyår med Caroline! Mins ni när vi två hade en blogg tillsammans? Vad mins ni starkast?

    Imorgon kommer jag undervisa en ny grupp, vilket ska bli superintressant! Och lite nervöst förstås. Fast några bekanta ansikten blir det allt också! 

  • Vardag

    Julavslutning 

    I veckan hade gårdens ridgrupp julavslutning, vilket såklart firades med mysig julfika och härligt prat. Och såklart gick vi igenom alla fina framsteg! Att ha en ridgrupp där flera personer rider samtidigt är ett nytt koncept jag arbetat fram i min verksamhet, och det har varit super! Eleverna har tagit sig framåt, och gjort jättefina (och stora) framsteg. 

    Jag fick även jättefina presenter som tack för terminen! Choklad och två små lyckoänglar! Titta så tjusigt, och självklart får min blue roan den blå. 😉

  • Vardag

    Gaias inridning 2017

    När jag tränar Gaia glömmer jag alltid vad nytt allt fortfarande är egentligen. Det känns som om vi tränat ridning hur länge som helst, men det har vi ju faktiskt inte… Jag blir nästan chockad när jag sätter två bilder bredvid varandra. Vad tusan hände?!

     

    Mars vs. oktober

    Vi började träna lite dressyr någon/några gånger i veckan, men tänk vad så lite kan göra! Den fysiska utvecklingen är ju den som syns, men Gaias mentala utveckling är ännu större. I början av året var hon fortfarande en lite osäker häst som kunde explodera, men nu är hon bara rent av en kippa. Det enda hon tycker är läskigt fortfarande är när hästar hon inte känner kommer väldigt nära när vi rider. Men hon har faktiskt varit med och ridit en tät formation med andra hästar och ryttare knä om knä. Det är vad jag kallar att vara sjukt modig! Att våga göra det sin ryttare säger, tror att man tycker det är läskigt…  men ändå litar på sin matte/husse. Det är mod! Och mod är en egenskap som Gaia verkligen fått utveckla det här året. Hon har blommat ut så otroligt mycket!

    Gaia är den hästen jag verkligen fokuserat på under året, så just därför tänker jag att det är en kul med att gå igenom lite bilder från årets gång.

    I början av året var det skritt och trav som gällde i paddocken. Vi gjorde inte alls mycket, utan vi försökte bara befästa olika hjälper. Utöver det lasttränade vi en del eftersom vårt första stora mål var att åka ner till Hovdala Slott under medeltidsdagarna. Jag hade bara som mål att ta oss dit, och inget mer. Det kändes inte rimligt att ha några större förväntningar, men Gaia levererade perfekt. Hon var en klippa att ha med, och skötte sig bättre än många erfarna hästar. Jag var så otroligt stolt över henne så jag hade kunnat spricka! Det var massor av publik, barn, ski, musik, hästar och en stor klänning som blåste runt henne, men hon brydde sig inte. Hon bara njöt av att få vara vacker kändes det som, och så flirtade hon lite med hingstarna ha-ha. Fast inte mer än att hon bara råkade gå förbi och slänga ett öga över stängslet, hon är ju en fin dam trots allt, haha.

    Under året har vi också hunnit med tre tränings-omgångar för Arne med en enorm förbättring mellan varje gång. Fast jag tror jag haft mer nytta av träningarna än Gaia. Hon gör så bra som matte tillåter, och det finns alltid saker att utveckla som ryttare. Framförallt har Arne varit ganska hård att ta mig som ryttare framåt nu när jag har en häst som tillåter. Inget mer lull, nu måste jag ta tag i mig själv och börja rida mer avancerat igen.

    Men eftersom Gaia är unghäst har vi förstås mest lullat och haft roligt tillsammans! Och i augusti började vi träna lite i halsring! Det var mest ett test på min inlärning hos henne, om hon hade förstått alla sits-hjälper, och jajemen! I övrigt var vi på vår första rossfechten tillsammans, och fler är planerade nästa år!

    Nu flöt det bara på som en dröm med Gaia, och vi satte upp ett galet mål: att rida en hubertusjakt i november. Sagt och gjort, vi började träna för det eftersom vi ändå nu skulle fokusera på uteritts-delen. Efter en hel del rundor hemma åkte vi upp till Värmland och prövade vingarna i skogarna där med fina vänner, och Gaia var bara magisk. Hon tuffade på mil efter mil, och för första gången kände jag mig verkligt trygg under en uteritt i riktigt frisk fart. Jag och Gaia hade precis börjat med galoppen ute, men det kändes ändå enklare än att rida någon annan häst.

    I och med det lär vi även Gaia börja löshoppa, och det visade sig ju att hon var en riktig klippa. Vi prövade sedan att hon hoppade lite stockar, och så fort hon prövat så började hon riktigt suga mot hindren. Vidare åkte vi och provade terränghinder, och Gaia flög över dem – upp och ner. Det enda som hon var skeptisk till var vattnet. Men någon hubertus blev det aldrig för oss trots all träning och att vi kände oss redo. En vecka innan började hon visa hälta på höger fram, och sedan även hälta på vänster. Det visade sig vara två envisa hovbölder som sedan följdes av mugg efter de våtvarma omslagen.

    Nu har Gaia vilat i hela två månader, och vi kommer bara mysrida fram till nästa år. Hennes vila var planerad att bli efter jakten, men den blev som sagt redan innan den, och jag fick låna en annan häst att rida på jakten. Men det gör mig inget alls, jag är bara stolt att jag vågade göra något jag aldrig gjort på en häst jag knappt känner! Men nästa år satsar vi på come-back i terrängen, så jag och Gaia får bocka av vårt gemensamma mål att rida hubertusen.

    Slutligen… ja… Gaia har öppnat så många dörrar för mig, och jag börjar tro att det är meningen att hon skulle komma till just mig. Eller rättare sagt, att jag skulle få komma till just henne. Hon är en magisk liten häst! Hon har inte alltid helt enkelt för sig i och med alla spänningar hon kom hit med, men det gör ingenting, för hon är bara en ren drömhäst som galopperat in i mitt liv! Det finns inga ord för min tacksamhet, och hur viktig hon är för mig. Ni anar nog inte! Gaia är en stor del till att jag börjat ta mig ur min utmattning, och det här året har hon gett mig mer än vad jag ens kan hoppas att jag gett henne.

  • Sömnad,  Vardag

    New fabrics

    Idag var jag iväg och köpte mig en hel del tyg och pyssel inför mina lediga dagar kring jul och nyår, hehe! Vadmal till en ridkjol, grönt foder och fin ull till en fin klänning i 30-talsstil. Nu vill jag ju bara sätta igång och låta symaskinen rulla hela natten! Men det får allt vänta, istället blir det stallet och hästmys nu! Förra veckan blev det ett enda ridpass med Gaia bara… och idag är det mest is överallt, så vi får väl ta ännu en mysdag bara. Suck. Men äsch, på sätt och vis är det bara bra att hon får en ordentlig vintervila så vi kan fokusera ordentligt i vår istället. 🙂