• Vardag

    Lära sig framåt-nedåt

    Som ni vet är Gaia en liten svan, något som kommer från bakkärran. Nu när saker och ting börjar falla på plats har allting sakta blivit mycket bättre. Hennes trav är lika fin som Iagos, och hon tar för sig långt mer. Äntligen känner jag igen steget på henne! Hennes korta steg är ju inte naturligt, utan något hon själv skapat för att avlasta. Att se hennes verkliga talang komma fram är så underbart att se. Det känns verkligen som att hon börjat må bra igen! Både fysiskt, och själsligt.

    I förrgår började vi träna lite lätt för första gången sedan svullnaden vänster bak. Jag har inga planer på att rida ännu på ett tag (en vecka eller en månad, jag vet inte, det får vi se), men efter att hon hade fått bralla av sig (vilket tog en stund…), så började jag lära henne något nytt: framåt-nedåt på kommando.

    Hon lärde sig fort att länga och sänka huvudet, och jag valde aktivt att berömma oavsett hur djupt. Redan dagen efter kunde hon göra det löst, och lika fint var det idag. Hon var så otroligt duktig!

    Att jag lär in det här på kommando är för att hon gärna spänner underhalsen och sänker ryggen, och nu ska vi bryta det mönstret. Helt. Det är därför jag inte ska sitta upp innan magkänslan känns helt rätt. Visst var jag sugen idag, för hon var så otroligt fin och fantastisk i både kropp och själ, men nej. Vi har minst lika trevligt från marken.

    Idag har vi dessutom varit iväg och köpt…… HINDER! Så nu kan vi leka med upphöjda bommar också! Det kommer bli perfekt i hennes uppbyggnad och igångsättning! Jag var otroligt sugen att köra bommar även idag, men än så länge är det nog med att bara sträcka på sig. Men oj så skönt hon tycker det är. Dessutom är det ju lugnande för hästar att sänka sitt huvud, så överlag blir det en härlig upplevelse. Streching och avslappning på en och samma gång!

    Jag har en längre tid försökt att få henne att hitta det här själv, men det verkar som att det var värt en liten spark i baken. 😉 Ibland måste matte vara tydligare och inte ta saker som något självklart! Gaia är bara 5 år, inget är självklart för henne ju.

     

    Som sagt, vad vore väl ett träningspass utan bus?!

  • Vardag

    Pjago under ryttare

    När Iago kom hit till Sverige var han rädd, osäker och nervös. Inte alls den lugna, coola och stabila pojk jag numer bokstavligen kan kravla mig upp på. Det var svårt att se då, hur han skulle stå blixtstilla medan matte kravlade runt på ryggen… mindre vigt. Men här är vi. Visst finns det lite nerv där inombords, men det är långt ifrån en energi som skjuts upp i ryttaren. När han blåser upp sig över något blir man aldrig rädd, inte ens när man bokstavligen vet att man inte har något tillförlitligt stopp ännu. Vissa dagar stannar han för sitsen, andra dagar behöver vi påminna oss om vad det betyder, det där “hooow”. Efter att han vågade trava lite under matte vill han baraaa trava, så igår backade vi ett par steg.

    Ni som rider för mig vet hur förtjust jag är i 8-volter. Love it. För att rida bra åttor behöver vi kommunikation, avslappning, liksidighet och koncentration. Vi behöver alla pusselbitar för att få det att flyta mjukt och fint i alla gångarter, samtidigt som det mjukar upp hästen på ett väldigt trevligt sätt utan att varken du eller hästen tänker så mycket på det. Jag bokstavligen ÄLSKAR övningar som är enkla, men som i sin rena enkelhet kan göra underverk med saker som annars skulle bli svårt. Att rida en åtta är mycket enklare än att växla mellan sluta till förvänd etc. Men vet vi vad vi vill kan vi åstadkomma ungefär samma saker om vi vet vad vi letar efter.

    Så, där satt jag igår och försökte rida en åtta på min “lilla” unghäst. Det… blev inte snyggt. Men han började förstå min sits helt utan någon större press. Han tänkte inte på att han började lyssna på lite mer komplicerade hjälper. Men man ska inte vänta med sådant, det är inget man vinner på att vänta med. Unghästen får likaväl lära sig mer avancerade hjälper (så som att skillnad på trycket från din skänkel betyder olika beroende på vikt och muskelgrupp, samt riktning). Annars måste vi bara lära om senare.

    Mattes vänstersida är dock inte vad den borde, så mycket kan vi komma överens om. Höger varv som är Iagos svårare är hur fint som helst, men i hans enklare varv är inte lika enkelt för honom att läsa matte. Men det blir bättre ju mer jag är igång och rider (sedan försvinner det tyvärr lika fort), så jag mådde hiskeligt bra av att sitta upp på Castalio här om kvällen! Jag önskar jag kunde få träna galopp och samling varje dag ett tag, så jag kunde få tillbaka tekniken. Att bara göra plankan hemma hjälper bara bålstyrkan, inte teknik och smidighet. Men, men! Det kommer. Bara man är medveten om det kan man göra det bästa av det hela.

    Åter till Iago, bara titt’ på’n!

    Mattes fina pöjk!

  • Vardag

    Finbesök

    I fredags kom Carro och Blackie hit (därför jag vart lite extra bitter på att Gaia inte var helt fräsch eftersom vi hade tänkt rida tillsammans, men de fick pussas lite åtminstone!). Vi har haft fullt upp med att rida, träna, fota och brista i återkommande skrattanfall! Åh, så jag önskar vi bodde sådär nääära varandra igen. Egentligen är det inte så långt, fågelvägen. Men så var det den där stora vattenpölen vi har här i Sverige, mittemellan. 😉

    Men, eftersom jag inte hade någon häst att direkt rida, så passade vi på att fota mig och Iago! Jag har ju inte så mycket foton på oss. Det blev hans första fotografering, och ni skulle sett hur nöjd han var! Han stod och njöt, bokstavligen.

    På kvällen tränade vi Blackie, Castalio och Iago samtidigt, och just där och då infann sig en så härlig känsla. Jag kände inombords att vi verkligen kommer ha mycket roligt med de här tre gossarna framöver. De gillade verkligen varandra, och de jobbade så fint och oberört av varandra. Iago struntade i att det rejsade runt hästar omkring, han fokuserade på att gå i slutor och ut mot diagonalen. Det är så otroligt mycket mer än jag någonsin skulle kunna begära egentligen. Jag hade varit nöjd om han bara känt sig okej med att vara där och skritta, trava lite på longen. Men icke, han tränade på alltihop!

    Som så ofta slår det mig, vad har jag gjort för att förtjäna denna ljuvliga häst? Han är en sådan gentleman. ?

  • Vardag

    Tack och lov!

    Ni är så kloka! Tack för så himla kloka kommentarer kring Gaia. Det är verkligen guld värt! Och med det sagt, hon är redigt mycket bättre nu. 🙂 Hon är fortfarande lite varm och avlastar, men använder sitt bakben.

    Hon har fått stått inne och vilat nu, samtidigt som vi kylt benet, och det verkar ha gjort underverk. Hon har varit riktigt duktig inne, trots att hon kan vara lite misströstande efter ett tag inne. Hon är en häst som vill röra på sig, mycket. Det där med att stå på box länge är inte helt hennes grej, men hon har blivit rätt duktig på det. Det känns som hon tycker det är rätt skönt ändå, även om hon allt visar lite misstycke när hon kastar blickar på mig när jag går. Sedan är det inte sådär härligt lättmockat som vanligt med en enda fin hög i ett hörn, men det får matte så fint ta. 🙂

  • Vardag

    Fjärde benet gillt…

    Igår undervisade jag i Herrljunga (alltså wow, vilken utveckling alla gör! Jag är så stolt över er!) och därefter åkte jag och Mattias till Tibro för att fira Mattias mamma. Mysigt och härligt, och idag tog vi en långpromenad med fika medpackat. Solen värmde och fåglarna kvittrade sådär som det gör när våren börjat nalkas. Sedan brummade vi hem, för jag ville hinna träna häst…

    Ja… Gaia kom springande i hagen som vanligt nu på kvällen. Jag tänkte inte så mycket på det, men väl inne märkte jag att hon vilade vänster bak. Hon står alltid på alla fyra, alltid. Hon vilar aldrig bak… Men hon hade ju gått normalt från hagen, och kom ju springandes… Men när jag kände på benet var det lätt varmt och svullet.

    Så det vart förstås ingen träning. Det blev till att ställa sig och spola benet istället.

    Suck. Det enda benet hon inte varit halt på sedan hon gick på sin vintervila i november. Just nu undrar jag nästan om jag gjort något fel?! Eller är det bara obalansen i hovarna som gör henne extra sårbar?

    Från att ha varit glad och pepp kände jag bara hur allt föll till en bitter sten inombords.

  • Vardag

    Sned och vind men glad!

    Jag blev oerhört positivt överraskad igår faktiskt! Linda från Equitotal var väldigt pedagogik och visade hela tiden och förklarade vad hon hittade, och vad hon ville göra åt det.

    Hon såg samma som vi själva sett, men kunde utveckla det och verkligen sätta fingret på varje spänning och orsaken. Därefter rätade hon upp Gaias höfter och lossade på spänningarna i bogen. Och ni skulle sett vad trött Gaia blev! Det var verkligen spot on.

    När hon ändå var i farten tog hon även en titt på mig. Jag vet ju om att jag är lite sned, så jag passa på att låta henne ta en kik. Och mycket riktigt, lika sned som kusen min.

    Efter hon rättat till mig kändes det nästan som att jag haltade. Det kändes verkligen jättekonstigt, och efteråt drog det rejält i min vad. Men så mycket mjukare jag blivit i mina axlar! Och än bättre, jag kommer ner mycket bättre i sadeln nu!

    Med andra ord, jag är nöjd! Idag skrittade vi ner till Vänern, och det kändes riktigt bra. Hela Gaia kändes verkligen fin, och oj så glad hon var över att få komma ut i skogen igen! Fast det var allt matte med, ska ni veta. ❤️

  • Vardag

    Första uteritten och snart…

    … ska Gaia komma in för att få behandling för sin lite sneda och vinda kropp av en origopat. Det ska bli galet spännande att se hur det artar sig. Jag har aldrig innan anlitat just en origopat, men jag fortsätter att ta för mig av lite rekommendationer – så ser vi vart det slutat! Jag återkommer förhoppningvis redan ikväll med resultatet! Ska bara hinna träna Iago och undervisa lite nu i eftermiddag också.

    Och se vem som kunde rida ut utan ledare igår! ? Iago är bara bäst! Okej, när jag säger det menar jag egentligen – Gaia och Iago är bäst, haha. Rättvist ska det vara! Får Gaia en godis måste alltid Iago också få en… Jag är nästan löjlig där. Får jättedåligt samvete om en av dem får mer än den andra, haha. Är ni också sådana, ni som har fler än en häst?

  • Vardag

    Min vackra stridsdam!

    Dagen efter ett lyckat event känns alltid så otroligt tomt. Ångesten knackar på och frågar om den kan fylla upp det tomrum som nu skapats, när man landat i sin verklighet igen. När man inser att helgen bara var ett kort ögonblick, och långt ifrån ens vardag. Men det är väl just den känslan som infinner sig just för att man haft en riktigt bra helg, tillsammans med riktigt bra människor.

    Under söndagen provade vi på skills at arms, och det är faktiskt första gången jag rider en skills-bana. Det känns lite märkligt att jag aldrig innan prövat det, trots att jag sett det så många gånger. Första gången jag såg det var väl kanske 2013, och redan då tyckte jag det såg kul ut. Men där stannade det, för att tas upp den här helgen då arrangören bestämde att vi skulle rida skills under söndagen.

    Det var fruktansvärt roligt, och min kära häst var så otroligt duktig. Hon var verkligen trött i huvudet, och reagerade en del på lansen som vi inte har hunnit rida med innan. Men svärdet var verkligen inga problem alls. Jag glömmer lite hur gröna vi är, men så här i efterhand när jag fick se klipp på vår lilla ritt blev jag verkligen impad. Hon går verkligen fint för sin nivå. Riden ett år, vilat hela vintern (så riden är hon väl bara ett halvår då, om man tänker på det sammanhängande, haha), och så presterar hon detta! Ridning på en hand, hinderbana och vapen.

    Hon går i en väldigt hög form, och gjorde det hela helgen eftersom hon verkligen var en liten explosion hela hon. Hemma går hon i en mycket lägre form, och vi nosar bara ibland på såhär hög form. Men jag måste säga att hon är långt starkare än jag trodde. Hon har tappat, men det finns ändå en genuin styrka där inombords i hennes lilla kropp.

    Under skillsen fick jag även låna Åsas bröstplåt för att få prova att rida i en del rustning. En hel skramlar ju som en hel besticklåda, så det kändes väldigt overkill för oss, men det var väldigt roligt att pröva överdelen att rida i. Hon reagerade inget på när andra red med rustning heller, och det låter en hel del. Men det där var verkligen inga problem, och det är jag väldigt stolt över.

    Efter hela eventet stod jag en stund och bara gosade med henne. Vi fick chans att slappna av och bara sammanfatta vår upplevelser tillsammans. Hon kändes osäker på sin prestation eftersom jag flera gånger tillrättavisat henne (det är förstås inte okej att bete sig och hota andra hästar, även om de kommer nära. Man vänder sig till matte och löser problemet, punkt), och efter en del mysig stund tillsammans tror jag det sjönk in i henne att matte var oerhört stolt. De där stunderna när hon hade känslorna på utsidan är okej, men matte kommer tillrättavisa. I slutändan vet hon egentligen att jag finns där, och jag tror hon förstod sådär i efterhand, för då kunde vi ta och skritta av runt ridhuset i bara grimman runt halsen. Det var lite skillnad från när hon inte kunnat stå still där inne bland de andra hästarna. Men det ÄR en väldigt jobbig situation för henne ibland, och nu har vi inte haft chans att förbereda oss 110 på det hela. Men för bara några veckor sedan kunde hon knappt behärska de känslorna hemma, så att vi fick ett bakslag iväg, det är liksom inget att fästa sig vid. Istället gäller det att fokusera på det som vi gjorde fantastiskt, och det överväger de där stunderna när hon inte kunde finna emotionellt lugn när matte suttit av. Men jag är ändå glad att hon kunde finna det med mig på ryggen, för det var verkligen inte en självklarhet till en början.

    Under helgen hittade vi ett finlir i ridningen jag inte haft på väldigt, väldigt länge. Och den lilla detaljen att bara från min höft kunna stödja och få Gaia att lyfta sin skuldra gjorde mig så oerhört lycklig! Den lilla detaljen i min ridning har jag saknat så länge, och äntligen hittade vi den igen. Ni anar inte hur glad jag är över det!

     

     

  • Vardag

    Rotbrunna och rossfechten

    Snacka om att jag har stressat runt som en skållad ekorre den här veckan. Först var ju Gaia oren och vrickade sig, hovväggen har ju varit (och är fortfarande förstås, även om det är stabilt nu) käpprätt åt helvete. Därefter låste sig ena hjulet på transporten varpå jag jagat runt efter ett nytt… Att det varit isigt och svårt att träna häst har inte heller varit behjälpligt, alls.

    Men sedan ett halvår tillbaka har jag och Gaia varit bokade på en träningshelg just denna helgen. Och jag ville verkligen få med min lilla älskling, och jag är så glad att hon hann bli hältfri och pigg inför den här helgen! För nog för att vi mest tränat i skritt, det är inte så bara att åka iväg på en träningshelg. Det krävs mycket av oss alla, och Gaia är fortfarande unghäst (även om den tiden snart är slut, herre!!)

    Så i fredags packade vi in allt i bilen så snart jag kom hem från jobbet, sedan begav oss mot Enköping och Rotbrunna Häst & Kursgård.

    Helgen har varit så sjukt fantastisk på alla sätt och vis! Allt har varit så jäkla bra! Jag är så lycklig över att ha så fantastiska vänner, och fått möjlighet att stifta än fler fina bekantskaper.

    Det var jag och resterande tjejer i vår ridgrupp Equites Sankta Catherines som åkte upp, så vi utgjorde typ alla ryttare utöver tränarna, haha. Jag, Erika, Agnes, Vicky, Norah, Lovisa och Linda.

    Jag kommer skriva mycket mer när vi äntligen är hemma igen, men återigen, wow, jag är så lycklig över min vackra häst!

    Våra fina arrangörer som bjöd in oss för träning! Från vänster: Caroline som rider internationell joust, Ege som är på hög nivå inom mark-Hema, Klasse som tävlar och rider Hema på hög nivå, Martin som även han är på sjukt hög nivå inom mark-Hema, och så Åsa som representerat Sverige i VM i we. Vi fick med andra ord väldigt mycket expertis-hjälp! TUSEN TACK!

  • Vardag

    Goda nyheter!

    Nu i helgen har jag ridit både Gaia och Iago utöver lite undervisande. Men innan jag satte upp på Gaia igår tränade vi väldigt noggrant från marken och gick igenom muskel för muskel nästan. Efter ett tag började hon hitta bättre balans i sig själv, och rullade över fint på hovarna. Hon blir ofta alldeles för rak runt bogpartiet, och framförallt runt manken har hon lite spänningar. Men med mycket massage och nu supermycket fokus kändes det otroligt bra. Igår kändes hon dessutom så tillfreds i själen. Första dagen efter genomgången behandling med homeopati-medlet också. Sammanträffande eller ej, jag och Gaia hade vårt bästa pass på länge. Vi var emotionellt med varandra och perfekt sammansvetsade. Hon förstod mig, och jag kunde snappa upp hennes rörelser och känslor.

    Efter en stund kastade Erika upp mig, och jag red i lite skritt och trav kort. Checkade av allt. Kände en lätt nervositet. Men samtidigt var jag lugn och fokuserad. Från ryggen kan jag hjälpa henne med så mycket, och Gaia lyssnade till varje lite vink. Inte en enda orenhet. Ingenting. Bara mjukhet. Fortfarande har hon sitt svåra varv, men hon hade en otroligt mycket rundare och mjukare trav. Efter det satt jag av och bara kramade om henne. Vackra, duktiga häst! Allt kändes bara bra! Åh, så underbart.

    Behöver jag ens tillägga att jag är överlycklig? Haha!

    Iago var lika fin och duktig. Han är så lugn och trygg, tänker mycket, men fokuserar otroligt bra. Dessutom börjar han förstå det här med att skritta med lite mer flyt nu, och inte bara stanna lite osäkert efter några steg. Han börjar liksom bli lite mer varm i kläderna, och halterna sitter väldigt fint från sitsen nu. Svänga går det med, lite väl bra, haha. Så vi jobbar på mer framåtbjudning så han vågar skritta mer framåt, så vi så småningom kan börja trava och galoppera också. Han är så himla trygg och go att sitta på! Och så intelligent och problemlösande! När jag tog spöet mot bogen riktigt kände man hur det tuggade i hans huvud. Sedan bestämde han sig för att prova att göra en sluta med mig… Haha, ja, why not! När matte håller spöet rakt upp vid bogen från marken är det ju sluta som gäller!

    Jag får hålla i mig själv så jag inte börjar med det där för fort från ryggen. Framåtbjudning föööörst. O:)